Autism ger dig Övervikt?

 

Det här med mat och Autism

Jag har aldrig haft en bra relation till mat, eller kanske snarare är det så att min mat-relation är för bra. Det här med nya smaker, konsistenser, dofter och upplevelser har länge vart en svårighet för mig. Framförallt var det tydligt när jag var barn. 

    Min mamma som är uppväxt i Lapplands fjällandskap med självhushåll hade en för mig osund syn på mat. Ingenting fick förgås, kastas eller spillas. Min morbror påminde mig om det tankesättet när jag hjälpte honom att flytta för några år sedan. Orden "Nej men det är ju mat, det får du inte kasta" hade jag inte hört sedan jag var barn och det väckte tankar hos mig. Är min ätstörning triggad av mina föräldrar? Min pappa hade en helt annorlunda syn på mat, han var lite mer en gourmé människa och åt för att det var gott och njutningsfullt. Pappas sista år i livet bestod av allt mindre och mindre mat då hans sjukdom berövade honom både lukt och smak, han sa själv att det är inte så kul att äta när man inte gillar maten. Kombinationen som gavs av mina föräldrar kan man minst sagt vara aningen osund: Ät för att du gillar maten, och om du inte tycker om den så äter du ändå. Ingenting får kastas.

    Min mamma Lagade alltid mat som jag tyckte om, för hon förstod nog själv att hennes tankegång inte riktigt funkade med mig. Jag som kräktes upp gröten för att konstistensen var hemsk och när det stod ett kokt ägg på bordet så ville jag inte ens komma in i köket för att doften fick mig att bli illamående. Eftersom det alltid stod enkel mat på borde hemma som jag tyckte om så åt jag desto mer, jag har vart överviktig sedan småbarnsåren och det är nog något som jag kommer att få kämpa med i hela mitt liv.

Men det jag nämner har ju ingenting med Autism? Det är sant, jag har fler problem som i kombination med min bakgrund inte är speciellt hälsosam för mig.

    1. Jag känner aldrig att jag blir mätt. Det här är något som jag förstått senaste åren är väldigt vanligt bland Autistiska människor. Det är ett fenomen som man kan ha även utan diagnos men oförmågan att bli mätt är väl överrepresenterad bland Autister. Jag har nog detta i släkten då varken jag, eller min sion har den förmågan. För mig så faller det sig så att om det inte är tydligt när jag ska sluta äta så äter jag tills jag blir illamående. Jag kan lätt trycka i mig 6 varmkorvar med bröd eller fem fläskpaltar. Till saken hör också att om man äter för mycket så övar man kroppen och magen på att ta emot massor med mat så med tiden så blir det bara mer och mer som man kan trycka i sig.

Nyttigt mellis....

    2. Jag känner inte att jag blir hungrig. Det kan man ju tycka är konstigt att det skulle påverka? Men tänk efter vad som händer om du hoppar över en måltid. Du blir trött och hängig. Det blir jag också, rätt ofta faktiskt just för att jag missar signalen om att det är dags att ta en rast. Istället så kompenserar jag för min hängighet med något sött eller snabbt. Det är en sak som jag är rätt söker på är olämpligt, i alla fall om man ska tro på alla artiklar och löpmetrar som vart i tidningar och media under det här århundradet.

    3. Det här med smaker och konsistenser. Att ha svårt för vissa smaker och konsistenser kanske är bra? Eller? Nej tyvärr så leder det till en ensidig kost, och ofta en kost som består av rätt så ohälsosam mat. Sonen går i en skolklass som riktar sig till barn med Autism, jo jag vet det är helt fantastiskt. Jag har egentligen bara haft en stor observation hos hans klasskamrater, vissa av dom har svårt med maten. Dom får "önskemat" för att överhuvud taget äta någonting alls. En av lärarna suckade medlidande en dag med orden. "ja dom där nuggetsarna, men det är då bättre än inget". Jag håller med i det avseendet, det är bättre att äta nuggets än att inte äta alls. För det är min upplevelse av skolan, när jag inte gillade maten så var jag utan. Jag kände ändå ingen hunger så det var som inget problem, eller var det? Om jag hade fått önskemat dom där dagarna när det var gröt, bruna bönor eller korvstroganoff så hade jag säkerligen presterat bättre i skolan.

Finns det någonting att göra då? Jo kanske. Idag äter jag det mesta med god aptit och jag tror mig ha knäckt en kod nånstans. Jag har alltid gillat det här konceptet med att äta på restaurang. Men ända upp i tonåren så var det enda jag ville äta det säkra kortet, grillkorv med pommes frites. Men jag var nyfiken och när jag första gången provade något annat som man kunde välja så öppnades en dammlucka. Jag har sett samma resa hos sonen, han som bara ville ha nuggets och pommes äter idag, 11 år gammal,  med stor aptit av det mesta och han vill gärna prova nästa och nästa och nästa rätt. Vi har aldrig tvingat honom att välja något men han har fått lukta och smaka om han velat. Numer är han precis som mig, den som gärna äter på restaurang för att kanske få prova någon ny rätt.

Men den där övervikten? Ja det är en svår nöt att knäcka, för min del så har jag fått en sundare inställning till mat när jag testade en metod för att räkna kalorier för några år sedan. Det blev plötsligt väldigt uppenbart att det handlar om enkel matematik. Om jag stoppar in mat "+" i större mängd än vad jag förbrukar "-" så går jag upp i vikt. När jag började räkna kalorier så försökte jag lägga mig på 2200 Kcal om dagen. Efter två månader så kunde jag räkna ut att jag förbrukar i snitt 2700Kcal om dagen då min viktnegång under tiden motsvarade ungefär 500Kcal/dag.  Japp jag gick ned just över 4 kilo på två månader. jag kände mig urstolt, jag som visserligen pendlat i vikt, men aldrig medvetet. Efter ett halvår så var jag gruvligt trött på kalori räknandet och gav upp. Det visade sig på vågen, men det tog nära nog ett år innan mina matvanor kom tillbaka till dom gamla. Idag så funderar jag på mitt matintag, men jag unnar mig själv ibland. Jag äter ytterst sällan mer än en portion och ser till att jag inte lägger upp ett berg mat på tallriken. Därav står jag ganska precis stilla i vikt med undantag av höstarna när jag rör mig mera utan att äta något mer. Jag misstänker att om jag fortsätter som jag gör idag så når jag min idealvikt om kanske 20 år. Det känns inte fel och jag känner ingen stress heller.

Verktyget jag använde för att gå ned i vikt har bytt namn senaste åren och heter numera Wellobe. https://wellobe.aftonbladet.se/ Jag tjänar inga pengar på att marknadsföra detta verktyg utan hoppas bara att det hjälper dig lika mycket som mig. Jag uppskattade då framförallt appen som följer med verktyget.