Trollets personlighet
Läste i tidningen en dag om en influencer som fått trolldiagnos. Hennes reaktion var väldigt lik min:
– Jag blev lite ledsen efter den här utredningen. Jag har haft en bild av mig själv och när jag läser vad som står här så är inte det samma Therese som jag har identifierat mig som, säger hon och tar fram utlåtandet från läkaren och psykologen och läser högt ifrån det.”Sammanfattningsvis ger Thereses testresultat utslag för problem med uppmärksamhet och impulsivitet. Den otålighet och bristande uppmärksamhet som Therese kan uppvisa bedöms hänga samman med hennes ovilja att ägna sig åt saker om inte stimulerar henne eller ger något mervärde”, läser hon upp. – Alltså jag är ju en jättehemsk person, utbrister hon sedan www.aftonbladet.se
Jag är också en jättehemsk person, ett troll på riktigt. Att läsa min utredning var oerhört jobbigt. Mycket för att jag kände igen det som stod, och förstod, kanske för första gången att jag inte alls var den jag alltid trott att jag vart. Mina goda sidor hade jag nog haft ganska bra koll på men mina svagheter är sidor som jag bortförklarat, skyllt på någon annan eller bara struntat i. Jag förstår att det är svårt att vara min kompis, speciellt om man vill vara en nära vän till mig. Det är kanske därför jag saknar nära vänner. Inte ens min fru accepterar mig helt för den jag är och hon är frustrerad många gånger över mina brister. Så här står det lite förkortat i min diagnos:
Daniel Har svårt att förstå sociala koder. Förstår vad folk säger rent konkret men har svårt att tolka mer abstrakta eller bildliga uttryck. På grund av problemen med att läsa sociala koder skämtar han om saker som inte landar bra hos andra. Har ofta ett argt/barskt uttryck, är konkret. Klarar inte av att tassa runt något utan säger ofta exakt det han tycker och tänker. Daniel har svårt att se hur andra reagerar och förutspår inte vad hans handlingar ska få för konsekvenser. Han har svårt att acceptera förändringar och dröjer sig ofta kvar i gamla rutiner.
Jag är ju en Arg gubbe som säger saker som ingen vill höra. Utan känsla för konsekvenser. Det är inget roligt att få höra när man nyss fyllt 40 och tror sig ha börjat ha lite koll på livet i allmänhet. Det värsta av allt är att jag känner igen det som står och inser att trollet funnits vid 9-kaffet hela mitt yrkesliv.
Det
svåraste är att när man nu fått sin diagnos och börjat förstå konsekvenserna av
sitt handikapp så inser man att det är djupt rotade saker som man håller på
med. Jag kommer aldrig att klara av att förändra hela mig själv, även om jag så
skulle vilja då den energin saknas. Det normalstörda klarar av per automatik
som att inte såra sina medmänniskor kräver ett aktivt tänkande hela tiden för
mig. Det är inte min mening att såra någon men det är som att man har någon
sorts touretts syndrom när man kräker ur sig exakt det man tänker i stället för
att linda in det i bomull. Att ha starka åsikter om någonting gör inte saken
enklare, utan man kanske säger precis som man tycker att volvo gör ena jäkla
överskattade trånga skitbilar när kollegan nyss köpt en ny V70. Istället för
att fråga vad denne tycker om den nya bilens navigationssystem.
Runt 2006 så mötte jag en medelålders man på arbetsförmedlingen som jag kände igen som "Arga busschauffören". Jag språkade med honom en stund och han förklarade då att han hade sagt upp sig. Att köra buss hade vart en dröm sedan barnsben, men "det går inte". Han hade Asperger och klarade inte av kundkontakten med alla resenärer som gick på bussen hela tiden. Trött och vilsen blev han på ständigt dåligt humör. Han blev frustrerad och kräkte ur sig precis alla sina åsikter om allt från regeringen till björnes magasin för resenärerna. Jag hade själv råkat ut för det dåliga humöret några gånger och önskade att han skulle hitta ett nytt arbete där han inte skulle behöva träffa nya resenärer hela tiden. Nu när jag fick min diagnos så är det plötsligt jag som är arga gubben, den som frustrerat säger precis vad han tänker och tycker i varenda ögonblick utan en tanke på om man gör någon illa eller om det har konsekvenser.
Var är jag idag? Insikten om att jag kan vara arga gubben är stark. Jag hoppas verkligen att jag lyckas lägga tyglar på mina känslor när det bubblar över, men det är svårt. Det är något som alla med "arga gubben syndromet" måste arbeta med aktivt hela tiden. Vissa har det mera kämpigt än andra. Jag har i alla fall hjälp av min fru som vågar säga ifrån, och det är kanske det viktigaste i mitt liv. Att ha en som vågar ryta till. Om du har något anhörigt troll, var inte rädd för att säga ifrån. Om du bara förklarar så tror jag inte att eran relation blir sämre, snarare tvärt om.
Vill du se en annan syn på hur trollet kan komma fram? Lina Liman har skrivit om sin diagnos och hur hon försökt förstå sig själv. https://amzn.to/3IBQYVd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar