Är det vanligt med ensamhet när man har Autism?

 

Ja, det är vanligt att personer med autism upplever ensamhet. Detta kan bero på svårigheter att bygga och upprätthålla sociala relationer, kommunikationsproblem eller andra utmaningar relaterade till autism. Men det är viktigt att notera att varje person med autism är unik och upplever ensamhet på olika sätt.

För egen del så tog jag ett beslut 2007. Jag hade precis fyllt trettio och kände att såhär kan jag inte leva mitt liv. Då såg en typisk dag i mitt liv ut såhär:

• Kliva upp
• göra morgontoalett
• Frukost i bilen på väg till jobbet
• Jobba
• Åka hem
• Fixa mat
• Webba/spela spel/kolla på TV
• Sova

Jag undvek mina kollegor på jobbet för det var mest som ett kacklande hönshus så den enda sociala kontakten på en typisk dag för mig var när jag träffade nån kund. Jag hade några kompisar som jag tog en öl med ibland eller bara surrade med men att ha någon där som man kunde prata om allt med, det fanns inte.

Vad kan man göra då för att minska ensamheten?

• Försök att delta i aktiviteter och sammankomster där man kan träffa nya människor och bygga sociala relationer.
• Det finns många föreningar och grupper för personer med autism som kan erbjuda social samvaro och stöd.
• Sociala medier och andra teknologier kan hjälpa till att upprätta och upprätthålla sociala relationer på ett bekvämt sätt.
• Övning och träning i social interaktion kan hjälpa till att förbättra sociala färdigheter och minska ensamheten.
• En terapeut eller klinisk psykolog kan hjälpa till att identifiera och hantera ensamhet och andra utmaningar relaterade till autism.

Det är viktigt att komma ihåg att det tar tid att bygga sociala relationer och att det är normalt att uppleva tillfällig ensamhet. Men med tålamod och ansträngning kan personer med autism upprätta och upprätthålla positiva sociala relationer.

Vad gjorde jag? Som jag nämnde så var det 2007 som jag fattade ett livsavgörande beslut. Jag satte upp en målsättning för hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 3 år, 5 år och 10år. I samtliga mål så fanns det en sak högst upp på önskelistan. Någon att dela livet med. Så för att lyckas med detta så gjorde jag precis det jag alltid gjort, jag började med en research. Jag kollade på olika tips och alternativ för hur man kan träffa någon. Jag var nämligen rätt säker på att om jag träffade någon och det kändes rätt så skulle jag fixa resten. Min research visade att då (2007) så var det vanligaste stället att träffa sin livskamrat på jobbet, skolan eller någon social aktivitet. Att träffa någon på jobbet kändes grundlöst då mina kollegor och kunder som kunde ens tänkas vara ett alternativ endera var upptagna eller helt ointressanta för min del. Föreningar och liknande kändes inte heller speciellt kul då jag redan utforskat det i många år. En bubblare som hade kommit dom senaste åren var att träffa någon på nätet. Passar mig bra tänkte jag, jag som ändå spenderar massor med tid vid min dator. Så där började jag min resa med olika kontaktsidor och det tog bara ett och ett halvt år innan jag träffade min blivande livskamrat.

Men är man färdig när man väl träffat någon? Nej det är bara grunden, man behöver bygga upp en relation och underhålla den. Jag har alltid vart ganska bra på att bygga upp relationer med nya människor, däremot att behålla, underhålla och stärka den är svårt. Jag och min fru har vart nära att gå isär många gånger första åren och jag tror egentligen att det bara är längtan efter att ha någon där som har hållit oss samman vid några tillfällen. Jag kommer aldrig att kunna ge dig några bra relations råd förutom en sak. Var ärlig, i allt. För att även om det är svårt att berätta om allt så måste man det för att kunna ha en sund relation. Jag tror det var största saken som förändrades för mig där 2007, för i min analys av mitt liv då insåg jag att jag var oärlig mot andra och mig själv rätt ofta.

Känner jag mig fortfarande ensam? Ja det gör jag stundtals även fast jag har en fantastisk familj som alltid finns där. Nu saknar jag visserligen aldrig någon att tala med, men jag saknar ofta en kompis som skulle kunna finnas där bara ibland. En som man kanske träffar en gång i veckan för att bara surra eller göra nånting kul tillsammans med. Det är den där kompisen som står på min lista härnäst. Jag önskar att det fanns något kontaktforum för likasinnade som mig, men det har jag tyvärr inte hittat. Men vem vet kanske hittar jag en ny kompis runt hörnet.