Hur ska jag förhålla mig till någon med autism?

 

När jag plötsligt hamnade inför situationen med en ny kollega som har en ganska grav autismspektrumstörning så fick jag ta mig en funderare. Hur skulle jag bete mig, men framförallt, hur ska jag orka med en person till i mitt liv med autism. Jag som har autism själv och har autistiska personer i min närhet är fullt medveten om hur mycket energi en autistisk person kan suga ur en. Hur kan jag vara respektfull men samtidigt klara mig själv?

För min del så har Anders lyckligtvis bara någon timme varannan dag som han orkar vara på plats, det blir mer som en social grej för honom att komma till jobbet, sopa golven, äta lunch och surra lite med kollegorna. Missförstå mig inte fel nu, jag gillar Anders och tycker att han är en snäll och en väldigt trevlig person men när han plötsligt står där, utan någon som helst känsla för personlig sfär, och bara måste berätta om hur kaminoerna skapade klonsoldatarmen i starwars. Då är det en aning arbetsamt för mig med min egen diagnos. 

Om jag bara skulle agera undvikande så är jag ju inte någon speciellt bra kollega, eller hur? Anders rår ju inte för att han och jag fungerar på olika sätt. Det här är något som inte bara jag med autism behöver fundera på, jag noterade det även på mina kollegor att dom arbetade fram en strategi för hur man kan vara respektfull och samtidigt få en bra relation med Anders. Min strategi för att lära känna Anders blev att jag justerade min lunchtid en aning så att jag kunde sitta ostört och bara prata med honom i några minuter varje dag. Anders tog nämligen sin lunch en halvtimme tidigare för att kunna få en lugn stund. Jag frågade naturligtvis först ifall det var okej om jag störde honom fem-sju minuter då jag kom lite tidigare för att värma min lunch. Vi har haft otroligt många givande samtal under dessa minuter under åren. En strategi som fungerade för oss båda. Nu kan jag be Anders att vänta med sin Starwarshistoria tills dess att det är lunchtid utan att det blir en jobbig situation. 

    Jag är glad att jag lyckade hitta en strategi i det här fallet då vi har många liknande intressen och våra fem minuter kan vara ordentligt givande.

Så när man träffar någon med autism så måste man försöka att ta hänsyn till dennes behov och försöka hitta en miljö som är trygg och bekväm för den. 

    Visa respekt och acceptans för autisten. Tänk på att denne kan ha svårt att förstå och följa sociala normer, som exempelvis personlig sfär). Bara en så enkel sak som att förstå att man måste vänta på sin tur att tala är inte självklart för alla med autism. Jag är ett bra exempel på en sådan person som har sådana problem och ofta avbryter den jag talar med istället för att låta denne tala färdigt. Vissa tolkar detta som ett försök att visa dominans medans det från min sida bara är en konsekvens av att jag inte riktigt greppar hur man kommunicerar på ett respektfullt och bra sätt. Har man förståelse för detta så underlättar det en hel del, även om det fortfarande kan vara oerhört frustrerande när man blir avbruten för fjärde gången.

    Ha tålamod, den med autism kan behöva mera tid för att bearbeta information och svara på frågor. Jag noterar det ofta med Anders, jag kan ställa en fråga men det är inte säkert att jag får ett svar direkt. Ibland så kan det komma ett svar dagen efter. Var beredd på att du behöver ge din motpart tid för att tänka efter innan du ställer nästa fråga.

   

Försök att vara rak, tydlig, konkret och ärlig. Jag inser själv att jag uppskattar när min omgivning är tidliga i sitt språk och talar på ett enkelt, rakt och tydligt sätt. Den som gjort sin värnplikt känner säkert igen metoden som befälen använder när dom delar ut order. Det är ett rakt sätt och man pekar med hela armen, det finns få möjligheter för missförstånd när man gör så. 

       

    Försök finna en lugn och trygg miljö. Jag och Anders hade våra minuter för oss själva i lunchrummet innan någon annan kom in. Många gånger var det en förutsättning för att vi skulle kunna ha en givande diskussion.

    Var uppmärksam och lyssna, det kan finnas massor med intressanta berättelser och kunskaper om man tar sig tid och lyssnar på den som har autism. Man kan ju tycka att det faller under första rådet, visa respekt. Men det är förvånansvärt många som glömmer bort att lyssna. Jag är en av dem, jag har stundtals otroligt svårt att följa med i samtalet och lyssna på vad min omgivning säger. Till dom som råkar ut för det kan jag bara be om ursäkt.

    Det här med ögonkontakt. Om man är osäker så fråga om den du talar med har svårt för ögonkontakt. Om man känner till att man inte vill se på någon så förklarar det snabbt den flackande blicken, det betyder inte att den med autism inte riktar sig till dig.

Kom ihåg att alla är olika, med olika behov och preferenser. Försök lära känna den du kommunicerar med, det är kanske det bästa rådet jag kan ge dig. Och Anders? Ja han heter egentligen något annat. Jag har lämnat arbetsplatsen som han arbetar på men jag blir lika glad fortfarande varje gång jag stöter på honom. Även om jag kan tycka att han är en energitjuv av stora mått så har vi hittat sätt att respektera varandra och det har skapat en bra relation.