Hur är det att ha högfungerande Autism?

 

 Kort sagt, ibland märker jag inte att jag skulle fungera eller vara annorlunda överhuvudtaget. Men ibland så är hela världen uppochned. Dagarna då rutiner, vardag och allting fungerar utan störning finns där för det mesta. Men det är dagarna när något ovanligt händer som det blir arbetsamt och jobbigt. För när gruset i ögonen infinner sig kvart över tio på förmiddan så vet man att den här dagen blir en sådan dag där man bara längtar efter avkoppling, vila och kväll.

Om man googlar på hur det är att ha högfungerande autism så kommer du att få massor med svar från olika "vetenskapliga" institutioner där det står saker som:

Högfungerande autism, också känd som Aspergers syndrom, är en form av autism där personen kan ha svårt med social interaktion, kommunikation och sensorisk bearbetning, men samtidigt kan de ha normal eller över genomsnittlig intelligens och ha utvecklat tal och språk tidigt.

En person med högfungerande autism kan uppleva svårigheter i sociala situationer, inklusive att förstå sociala signaler och nonverbal kommunikation. De kan också ha svårt att läsa andras känslor och reagera lämpligt på sociala situationer. Dessa utmaningar kan leda till att personen upplever svårigheter att skapa och upprätthålla vänskapsrelationer.

Personer med högfungerande autism kan också ha specifika intressen och fixeringar på vissa ämnen, och de kan ha svårt att byta fokus från dessa intressen till andra aktiviteter. De kan också uppleva svårigheter med sensorisk bearbetning, till exempel överkänslighet eller underkänslighet mot ljud, ljus eller beröring.

Trots dessa utmaningar kan personer med högfungerande autism också ha många styrkor, inklusive detaljfokus, kreativitet och hög prestanda inom vissa områden. Med rätt stöd och förståelse från omgivningen kan personer med högfungerande autism uppnå sina mål och trivas i livet

Det här säger egentligen ingenting om hur det är att ha högfungerande autism. Man glömmer bort det personliga perspektivet. Jag som har mer än 20 års personliga erfarenheter av att leva som vuxen med högfungerande autism kan kanske ge ett annat perspektiv.

 För det mesta så kan jag nog påstå att mitt liv är fyllt av frustration över hur saker och ting borde fungera men inte gör det. För det mesta så känns det som om jag vore omgiven av idioter som inte förstår eller vill förstå hur man borde göra det ena eller det andra. Att förstå att lysrör är djävulens påfund kanske inte är en självklarhet för dom flesta men jag som alltid hört surret från lysrören i bakgrunden är otroligt trött på företeelsen.

När en ny rutin införs på jobbet så blir man frustrerad över hur man kan vara så otänkt och inte alls funderat på alla konsekvenser som det medför. Nu vet jag ju att man sällan inför en ny rutin på en arbetsplats utan att först fundera på vad det kan ge för fördelar och nackdelar men det är sälla jag får den uppfattningen då kommunikationen antagligen är bristfällig. Det här med kommunikation är för övrigt antagligen den största källan för frustration hos mig. Jag vill nämligen att man ska vara rak och ärlig och säga vad man tycker och tänker utan att linda in det i en massa ordbajseri. Istället för att säga att "din rapport är bra" så säger man :

Det du har gjort, det vill säga skrivit under dagarna som varit, det vi kan kalla för en rapport. Den har en bra utformning, layout och består av ett bra material. Dina slutsatser som du drar i rapporten är goda och rapporten saknar egentligen saker som går att förbättra.

 Nu överdriver jag en del i meningarna ovan men tyvärr så är det rätt vanligt i arbetslivet att ordbajsa, kanske bara för att min vill verka bättre själv. Problemet är att kommunikationen blir lidande och jag som själv försöker att vara rak framstår som den som inte kan någonting om ämnet. 

Dom senaste åren har jag försökt att vara tydlig med att jag inte går till arbetet för att kunna vara på after work på fredag kväll. Jag går till mitt arbete för att arbeta, bidra till arbetsplatsen och framförallt producera. Den sociala biten som bara blir viktigare och viktigare i arbetslivet är visserligen en viktig bit för mig men ingenting som jag prioriterar. Om jag blir kompis med en arbetskamrat så är det inget fel med det men jag vill inte behöva känna att jag måste vara social med alla på arbetet. Jag sitter helst själv på 9 fikat och dricker mitt kaffe. Jag behöver den tiden till att ta rast, inte till att koncentrera mig på alla mina surrande kollegor. Det här är en sak som jag tror många missar när man talar om högfungerande autism. Jag är inte osocial på något vis, snarare tvärt om. Jag vill gärna ha massor med sociala kontakter, men alla sociala kontakter är energitjuvar som jag vanligtvis inte riktigt orkar med alla dagar. Jag är gärna social men jag vill välja mina tillfällen själv.

Nu är det ju ofta nödvändigt att ha sociala kontakter i arbetslivet. Det där med att sitta på sitt kontor med sina egna beräkningar är få förunnat. För egen del så har jag alltid arbetat tillsammans med mina kollegor på ett eller annat vis och då är det ett måste med alla sociala kontakter. Det blir frustrerande när man inser att mitt arbete vore mera effektivt om jag inte var tvungen att ta hänsyn till kollegorna hela tiden. Bara en så enkel sak som att koordinera två saker som behöver göras ungefär samtidigt kan vara oerhört påfrestande. 

Jag arbetade med att leverera möbler två dagar i veckan i min ungdom och hade med mig en kollega i min lastbil en av dagarna varje vecka. Visst var det lättare att vara två när en soffa eller säng skulle konkas in i en lägenhet på tredje våningen, men om jag ska vara ärlig så var mitt arbete enklare dagarna när jag åkte själv. Vissa saker klarar man inte ensam men jag hittade metoder för att kunna leverera en bäddsoffa uppför en trappa utan hjälp. Det var enklare än att ta hjälp av kunden eller för den delen min kollega.

 När man läser i forum och liknande där det är många som skriver om sitt liv som autistisk så finner man en och samma sak gång på gång. Och det är längtan efter att inte vara ensam. Jag kan förstå det på sätt och vis. Själv så längtar jag efter stunder där jag är ensam men jag har även vart på andra sidan. Att vilja vara social är naturligt även om man har autism, men att verkligen vara social är svårt när man inte förstår alla dolda nycker, kroppspråk och tecken som "vanliga" människor använder. 

Att ha socialt samspel är i alla fall för mig väldigt energikrävande och jag har börjat föredra att ha mina kontakter på "avstånd". Istället för att ringa mitt försäkringsbolag när jag har en fråga så chattar jag numera med någon säljare. Det tar visserligen betydligt längre tid men jag har möjlighet att förstå det den på andra sidan skärmen egentligen menar då det är svårt att säga något med röstläget när man skriver. Man blir tvingad att vara rak och tydlig på ett annat sätt när man chattar än när man talar med någon.

Att chatta eller skriva var en förutsättning för att jag skulle kunna lära känna min hustru. Vi talade visserligen massor i telefon och träffades en massa men det vi talade om kom jag aldrig ihåg speciellt mycket av. Däremot det som vi skrev, sms:ade och kommunicerade tydligt det fastnade och där hittade jag även min fru som jag älska och håller av idag. Jag tycker fortfarande att det är enklare om hon skulle sms:a istället för att ringa när det är något som är viktigt. Det är visserligen väldigt skönt att höra hennes röst men innehållet i kommunikationen blir tvåa vid dom tillfällena. När man talar i telefon blir det nämligen en massa ordbajsande. 

Jag förstår varför det är svårt att hitta svaret på hur det är att ha högfungerande autism. Jag har verkligen försökt fundera på hur jag skulle skriva för att inte hamna i läget som alla andra hamnar i. Alla artiklar som jag sett i ämnet blir vinklade och ser på autistiska personer utifrån. Men hur är det att vara autistisk? Jag som aldrig har haft erfarenheten att vara någon som inte är autistisk har också svårt att förklara skillnaderna. Jag kan bara se min egen frustration och mina tillkortakommanden, men är dom specifika för mig med autism?

Kanske är det så att även du som inte har autism har liknande problem? Jag vet att det finns människor som inte har autism som också helst är ensam på sin fritid för att få utrymme för sina tankar och sina egna idéer. Det jag kan se är vissa konsekvenser som jag drabbas av då jag har begränsningar i min förmåga att kommunicera och umgås på ett socialt accepterat sätt. Konsekvenser som konflikter, utfrysning, oförmåga att utföra sitt arbete, är inget ovanligt för mig. Frågan man ska ställa sig är kanske inte hur det är att ha högfungerande autism utan kanske man ska fråga, hur ska jag förhålla mig till någon med autism?